Januari är snart förbi. Årets första månad har jag, än mer än vanligt, tänkt intensivt på livet. Kanske har jag egentligen tänkt mer på döden. Ju mer jag hör om död, desto mer tänker jag på liv. På tiden jag fått tilldelad, varför just jag får leva och det ansvar det för med sig. Två händelser etsade sig fast i mig redan de allra första dagarna av 2024. Några människor jag inte kände personligen lämnade avtryck, några som gick före. De lade sig bakom mina ögonlock, guppade omkring i min maggrop, snirklade in sig i min hjärterot.
Idag såg jag tydligt
jag stod där på fjället
dit ingen hann fram
en mor och en son
som stred under drivan
jag tänkte - sekunden
om de hann förstå
vill känna de höll om varandra, just då.
Jag lyssnade varsamt
på rösten som flugit
hon tog makens händer
som nästan var varma
mot himmelsk orkester
där systern ren sjöng
synkoper i famn
vid regnbågens ände, en gotländsk hamn.
Första versen, mamman och sonen som förolyckades under en fjälltur i norra Finland. Den andra, artisten som lämnade jordelivet några få dagar efter sin älskade. De påverkade mig.
Även det som betraktas som tungt och sorgligt kan ge kraft och fokus genom att det skapar medvetenhet om tiden. För mig blir det tydligare vad som är viktigt i livet och vilken riktning jag vill hålla för att må så bra jag kan och för att få mina närmaste att må bra.
Jag lät mig också vid årets start inspireras av en 100-åring som gav sina bästa råd för en lycklig ålderdom. Om jag får leva - en svindlande tanke - tills jag är nästan dubbelt så gammal som nu. Det skriver jag om i mitt nästa inlägg!
Vad har sländan gjort av sin enda dag? frågade Edith Södergran (som blev 31) i dikten Ett liv för 100 år sedan. Plocka inte fram strofen en sen kväll när du lägger dig för att sova. Bädda istället upp den en tidig, ännu kolsvart morgon i slutet av januari och håll kvar den i famnen hela dagen, glödande. Jag tror att också du kan komma att överraskas av allt gott som finns i just ditt liv.
På bilden 28 år, i ett annat årtusende, vid Edith Södergrans minnessten i Raivola, Karelen.