SCEN(T) #8 - Magibubblor, dansa ut och dansa in!

I mitt barndomshem står ett väldigt vackert ting. Brunspräckligt. Guldbestrött. Omvälvt av ett skirt, ogenomträngligt glas. Jag lyfter upp mojängen och vrider undertill den lilla brickan medsols. Föreställningen kan börja, musik och dans! Prolog eller epilog - är vi i början eller vid slutet?

Speldosan. Ja, där i bokhyllan står den. I rummet som under några år var mitt tonårsrum. Vid tiden då jag dansat mig ut från ”småflickornas rum” till ett alldeles eget… som många år senare blev en matsal där jag nyss firat jul med mina föräldrar. Jag kan minnas min fascination, lika stor då, när lilla Sussi blickade in i detta universum. Raka ryggar och en aura av stolthet, händer som ömsesidigt greppar. En spricka glittrar till på glasbubblan. Någonstans förstår jag att det gagnar dosan att inte vara för perfekt. För då skulle den inte vara på riktigt.

Min mormor Saga, vars namn min dotter bär, åkte ofta ut i världen, tillsammans med min reslige morfar Arne. De har nu varit döda i mer än tre decennier och vistas ännu kvar inuti min själsbubbla. Mamma berättar, att just den här souveniren köpte de på en resa i Wien 1962. Det var långt innan min tid, då mamma var gravid med sitt första barn, min bror. En tid då mommo och moffa var yngre än jag är nu. Jag tänker mig stunden då de i armkrok flanerar i en myllrande stad, passerar skyltfönster och plötsligt ser speldosan. Känner hur de dras till den, lika starkt som jag.

Dansen fortsätter. Musiken ökar i styrka. I glaset speglar sig rummet svagt, tavlorna skymtar på väggen, lampan i rummets mitt. Allt går på repeat. En illusion naturligtvis, för i verkligheten saktar musiken upp och tonerna vevas fram allt långsammare för att till slut helt tystna. Men då drar jag upp dosan igen, för allt måste fortsätta och börja om.

Här ger jag dig speldosan och hoppas vi möts i ett drömskt 2025, där magi får råda i både jordklotsbubblan och i våra egna små fulländade evighetsbubblor. GOTT NYTT ÅR!