SCEN(T) #5 - ...och det är som det skall

Mitt i tankeströmmen och känslovåndan över att aldrig bli färdig lyssnade jag på ännu ett avsnitt av Sommar i P1. Ja, jag är en sån som tar del av samtliga, vilket kan verka lite maniskt 😉 men jag är så nyfiken på alla personligheter som fått möjligheten att dela med sig av sina liv! Sommar är som en smällkaramell fylld med ett 60-tal vitt skilda essenser inspiration, kunskap och musik, där vissa program mer än andra faller en i smaken.

Lyssnar du?

Inte sällan är sommarpratarna jag alls inte känt till sedan tidigare de som överraskar mest. Och, de jag trodde mig känna.

Just den här dagen råkade det vara i slutminuterna av Malena Ivarssons tänkvärda program jag blev varse ögonblicket då en för stunden viktig insikt landade - i skärningspunkten mellan livsplatsen jag själv befann mig i och det universum sommarvärden skapat. Jag talar inte här om något världsomvälvande, utan liksom mer om ett "plingeling" i det inre medvetandet i form av ett svar eller en mening som slutförs, precis när man behöver den.

Fängslas av den täta psalmen Nada Te Turbe. Känn ingen oro. Lär mig ett nytt livsviktigt begrepp, gerotranscendens. Bevittnar när Dante möter sin skugga och går genom skärselden mot fridfullheten. Känner exakt igen mig i Ivarssons beskrivning av att ha samtal med tystnaden.

(Och, här vet jag inte än att en slutrad av Tomas Tranströmer snart ska landa i mig med efterföljande musik - toner i en sömlös övergång som krokar i diktsjoket - medan jag halvslumrar inuti en oboe på en bädd av stråkar.)

Adagio.

Vingslag, först nästan ljudlösa. Sedan smattrande. En ängel utan ansikte omfamnar mig och viskar genom hela kroppen -

"Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."