Tiden, den uthålliga, ligger snällt i famnen och kramar om mig i en invand och trygg rytm. Jag är, vad jag vet, fullkomligt frisk och tar ur många aspekter väl hand om mig. Dagarna är lagom långa, nattsömnen okej, om än ibland lite kort. I en osynlig bana runtom mig svävar Insikten. Bestrålar mig med sin värme och lägger sig som en härdig hinna på hudlösheten i händelse av att Tiden, utan förvarning, kravlar sig ur min famn eller lägger sig i en annan ställning.
Som vid förluster.
Då förändras och utmanas vår relation till Tiden.
När en jämnårig dör viskar Insikten att jag nu lever på övertid. Genast känns 5 år som en gåva. Ska jag få följa årstidsväxlingar, planera semestrar många gånger om, se mina Gullefjun ta studenten och flyga ut ur boet? Och, tanken på att bli riktigt gammal blir vidunderlig, ja absurd. Va? Leva till 100, det är ju nästan 50 år till! Oceaner av tid där jag kan uppleva hur mycket roligt, sorgligt och magiskt som helst… Förälskelser, barnbarnsbarn, en ny karriär?…
Så - hur vill jag tillbringa Min Tid på bästa sätt, oavsett hur många år jag får stanna i denna dimension?
Men, vad är tid och vad är lycka? Tiden är inte en riktning mot Lyckan, en rak sträcka där vi blir lyckligare med åren. Trots att jag som finländare tillhör världens lyckligaste folk - och forskning dessutom visar att de flesta människor är lyckligast i en ålder dit jag ännu inte riktigt nått - tror jag för egen del mer på Böljan. Jag böljar. Fram och tillbaka på lyckobarometern med en Tidens varierande framåtrörelse.
Därtill - Lycka är ett ord som knappt längre kan användas. En snårig jakt. Söndersmulat av coacher. Svårdefinierat som ett livsmål.
Liksom lycka är Tacksam ett ord det gått inflation i. Även jag själv har använt det gränslöst flitigt. Så, istället för att tänka på vad som gör mig lycklig eller tacksam blir det tydligare att definiera vad som gör mig varm, glad eller lugn inombords.
”Ojojoj. Detta var ta mej fan det finaste jag någonsin läst”, skrev en vän som ofta skickar mig artiklar som berikar min tanke- och känslovärld. Jag djupdök i intervjun (SvD, Karin Thunberg 2024-01-11), där författaren Carl-Göran Ekerwald ger sina bästa råd för en lycklig ålderdom. Vilka livsregler har fått honom att förbli så vital fram till 100? Jag får lära mig sådant jag till viss del redan förstår och gladeligen vill påminnas om, som att vårda glädjen, ta chansen när kärleken slår ner som en blixt (hur ofta har det förresten hänt dig?) och att inte glömma att dansa! Andra perspektiv jag funderat lite mer på är dessa tre:
Att njuta av nollpunkten. ”Jag har ingen framtid och det är väldigt bra.” Carl-Göran säger att han tidigare i livet varit så upptagen av planer och ambitioner och att hela den bördan är borta. Det räcker att leva. Du behöver inte veta allt. En slags ålderdomens frihet.
Visst låter det helt ljuvligt! Om jag får leva, kan jag månne innan min ålderdom vistas i nollpunkten i större utsträckning? Jag tror att jag lyckats leva så stundtals. I och efter sorg har jag blivit skicklig på att fånga varje ljusglimt, glittret! Och fler insikter kom genom att vara nära en som skulle dö. Ögonblick av nollpunkten. På riktigt. Jag skulle inte säga att det är samma sak som mindfulness, kanhända en version av det Björn Natthiko Lindeblad kallade varsevarande.
Ge alltid samvetet prioritet. Har tänkt mycket på det här ämnet och att alla människor inte verkar ha en lika stark inneboende känsla för rätt och orätt. Jag tror att samvetet delvis är medfött och delvis inlärt. Är övertygad att man blir tillfreds inombords om man lever efter samvetet, följer sitt rättesnöre som visar riktningen genom livet.
”Samvetet är människans klokaste instans” säger Carl-Göran som berättar om en närmast religiös upplevelse då han som 5-åring stal en slant ur sin mors portmonnä och sedan inte kunde somna. Om natten drivs han ur sängen, rusar till sin mor och bekänner. Hon slår armarna om honom och säger att det är bra att han berättade, för stjäla får man inte. ”Det intressanta är min starka upplevelse hur samvetet fullkomligt handgripligt slet mig ur sängen. Som om det drog mig i håret. Den upplevelsen har präglat hela mitt liv”.
Bli vän med ensamheten. Carl-Göran har (än så länge) vid 100 års ålder haft två relationer efter fyllda 86. Innan det fick han 64 år tillsammans med sin första kärlek Anna (och det är faktiskt ungefär lika länge som mina föräldrar hittills haft varandra). Det känns i mig. Det unika i att få dela tiden med någon så otroligt många år och också att Carl-Göran på nytt fått uppleva kärlek efter en förlust. Nu är han åter allena och ensamheten har för honom underlättats av passionen för böcker. Varje morgon och kväll läser han persiska dikter och Bibeln. Själv har han författat ett 60-tal verk. Sin första diktsamling gav han ut vid 90 och sin senaste bok vid 99 ½!!
För egen del har jag de senaste åren, på min hittills jämförelsevis korta väg i livet, ändrat uppfattning när det gäller ensamhet. Ensamhet är för mig oftast något fint och värdefullt. Jag kan känna stark samhörighet med andra om jag får tid att ”ladda” mig. Ensam. Avskild. Typisk introvert. Jag har inte alltid vetat att det är så. Hade gärna känt till det tidigare. Kändes lite magiskt att jag faktiskt skrev just de orden i mitt första blogginlägg - att jag är ”vän med ensamheten” - innan jag tog del av 100-åringens livsråd. Tänker ofta på ensamhet, hur ”oensam” jag numera känner mig i mitt eget sällskap, men också på andra som är ofrivilligt ensamma och hur smärtsamt det kan te sig. Efter mitt längsta förhållande var ensamheten kvävande. Den bottnade i en avgrundsdjup förlustkänsla av Familjen, och upplevelsen av att ha förlorat barnens halva uppväxt. Kanske är det egoistiskt. Likafullt var det för mig att gå sönder. Genom den erfarenheten förstod jag bättre ofrivilligt ensamma människor. Idag har jag lärt mig att inta ett annat synsätt och kanske är det kombinationen - att jag ”stått ut” i min tidigare ovalda ensamhet, min introverta sida och att jag fått så mycket kärlek från familj och vänner som gör att jag trivs så himla bra i ensamhet. Samtidigt vill jag spendera så mycket tid jag får och kan med mina barn.
Obeskrivligt varm blir jag de stunder de lutar sina nu nästan vuxna huvuden mot min axel.
Eller, det är jag som lutar mitt huvud…
De har för länge sedan vuxit om mig.